ukuleleulle

Papper hit och papper dit! Puh....Vart ska man börja. Kan tycka det är rätt så kul att sortera in papper i pärmar..dock är inte det mitt problem nu..
Det ska skrivas, motiveras, kopieras och skickas till a-kassa, f-kassa, försäkringsbolag, jurist, fack..bläää vad tråkigt!!
Man vill ju inte göra fel i någon ände..för tänk om jag tror mig göra rätt men det sen blir så fel!?
Då kanske man inte får någon ersättning någonstans..hmmm..hur ska man veta allt?

Tydlingen har jag gått med i facket och ska nu överväga om jag ska lämna min nuvarande a-kassa som vet allt om hela min situation..eller vara kvar..
Ska man byta a-kassa, då ska det skickas papper hittan och dittan och begäras "inträdeskrav" åååå..
hmmm undra om man måste ha samma a-kassa som fack? Inter heller svarar facket om frågor om a-kassa och vice versa.why!!!???
 Vet att vissa har släppt det kravet...å vad blir bäst..tänk om försäkringarna inte gäller om med i a-kassa...och gäller verkligen alla dessa försäkringar som verkar ingå i fackavgiften, som hemförsäkring och sjuk-och olycksfallsföräkring..och tar man inte försäkringarna med en gång då ska man kräva "hälsotillstånd" å andra sidan så får jag ju ändå ingen ersättning för min whiplash...haha..

Man vill ju vara smart och göra rätt, så man inte ställer till det för sig!!
Fy tusan vad jobbigt!

is en bättre nacke. Om jag inte velat något annat innan så vill jag det nu. Please, please. please!!
Trodde inte att det kunde bli värre med nack jäveln, men så så fel jag hade. Det är illa, riktigt illa när jag inte ens orkar sitta vid datorn och uggla,  som är en av min favvo syssla, (förutom att tvätta då;).
Det måste vara någon nerv som ligger i kläm, för nu har jag även ont på högersida.

Känner mig glad varje dag jag går till jobbet, även om jag känner mig utanför mest hela tiden.Har så stort socialt behov, det hade jag även innan när man var fullt sysselsatt på dagarna, så jag är så glad att bara få prata av mig en stund, även om ingen verkar lyssna..haha komiskt, tur att det finns kunder att skojsa lite med då:D.
Det är okej ändå, för jag är trygg i vad jag kan och vill man vara avundsjuk och se ner på andra, så är det mest synd om dem. Tråkigt men, problemet ligger hos dem som inte kan glädjas med andra, utan väljer den missunnsamma vägen..

Det sägs ju att man väljer hur man mår, alltså om man tänker ha den glada lr den ledsan minen idag. Jag är med på det. Det hjälper ju inte att vara deppig mupp hela tiden, men inte ska man väl ljuga inför alla om det känns skit!? Ska man säga att allt är toppen bara för att det låter bra. NEJ det är inte bra och kommer inte att blir bättre med nacken..men livet tar inte slut för det, utan kommer att ta en ny vändning. Hur och vad det blir vet kan jag inte svara på.
Det kommer att föra mig framåt och jag kommer att bli ännu mer stark än vad jag är idag.

Men just nu i denna stund ser jag inte nåt ljus i mörkret..kanske ändrar det sig till advent:)

För den som inte vet(dem jag känner vet, annars är dem döva, så som käften går i ett..haha) har jag ådragit mig en whiplash skada i min nacke för 9 månader sedan. Vad som hände  var att jag skulle åka ifrån jobbet på väg emot vbg, stannade för väjningsplikt innan en rondell, då det small bakom mig!!! BANG!

Fick en omedelbar smärta i nacken, åkte till vårdcentralen och sjukhuset för röngtning samma dag. De första dagarna var jag stel som en pinne(om man haft nackspärr fattar man vad jag menar). Det stela försvann efter ett par måndar och det är skönt. 
En ofantlig svidande huggande värk i nacken kom samma dag och har varit där sedan dess. Efter ett par månader kom också en värk ner i högerarmen på ett strålande, kniv huggande vis, någon nerv verkar ligga i kläm i nacken som gör att armen blir "domnad" och även fingrarna. Detta gör att jag inte riktigt kan greppa saker och tappar saker lätt. När man ska skriva på datorn så slår man extra hårt så ibland smärtar fingertopparna jätte mycket.

Saker som man förut har tagit förgivet, som att handla, tvätta, diska, städa, öppna sylt burken, ta ner saker från hyllor osv. är inte lika självklart längre, men man lär sig att göra saker på andra sätt som ofta tar dubbelt så lång tid.
Att jobba var förut en självklarhet vilket det inte är längre, det är nog det värsta av alltihop.
Från att varit en glad, pigg, frisk fläkt med tusen bollar i luften till att dra i nödbromsen och att gå ner till noll, är en katastrof. Den tjejen har jag länge haft svårt för att gilla, vem vill vara sjuk, gnällig och grinig.
Ofta hjälper det att ha ett positivt synsätt, men det låter bra men inte alltid så lätt. Det är som livet i övrigt, det går upp å ner.
Även andra fysiska skador som koncentrations- och minnes svårigheter, i nästan varje diskussion glömmer jag vad jag ska säga, trötthet, dålig sömn och stress tål jag som när inte alls.

Jag är glad att skadan inte syns utanpå, om jag inte vill behöver jag inte prata om det. Däremot är det svårt att bli trodd eftersom det inte syns, lr som jag fick höra för ett tag sedan "Du ser ju inte ha ont, nu får du skärpa dig och se lite glad ut". Man måste hela tiden förklara och försvara varför man har ont. Svara på frågor som "när går det över".

Ingen kan förstå hur det känns och hoppas inte att de behöver utstå något liknande. Har undet desa månader verkligen sett vilka som står mig nära och den skaran är nu minimal. Vill inte bli tyckt synd om, för det hjälper inte. Men att lyssna, vara ödmjuk och bry och pusha mig är för mig ovärderligt.

Även om de mesta kring skadan är tråkig, så har det medfört mycket gott, som att jag lärt mig att vara mera ödmjuk och vara försiktig med att döma folk.
Detta kan vara min chans att får göra något nytt i mitt liv, vad det blir kan bara framtiden bära sitt sköte..:=)